”Kan du ge oss en presentation av dig själv?”
Jag kommer från östra Frankrike, och tack vare att min pappa var militär så reste vi mycket till bland annat Franska Guyana och Réunion. Det var då jag började surfa vid 8 års ålder. Sedan hamnade vi i Bretagne, 1995, när jag skulle börja 6:e klass. Jag har rest en hel del sedan dess, men jag bosatte mig här på riktigt. Jag har bott Bretagnes alla fyra departement. Så jag har surfat i den här regionen i 22 år”

”När började surfingen för dig?”
Min pappa är tri-atlet så när jag var en liten grabb tog pappa ofta med mig och min bror till badhuset. I Guyana tillbringade vi mycket tid på stranden, och på ön Réunion bodde vi alldeles intill ett surfställe. Ganska snabbt upptäckte jag en grupp blonda killar i skolan som hela tiden höll ihop och dom var surfare. Dom var redan med i en klubb och det vara ganska lätt att bli kompis med dom och gå en introduktionskurs. Vi lekte i vågorna med små body-boards och den dagen då min lärare gav mig en surfbräda och jag surfade min första våg liggandes på brädan var det en fantastisk upplevelse. Jag tjatade på mina föräldrar att få gå tillbaka på onsdagen, lördagen och söndagen.

När du väl har börjat är det svårt att vara utan. Därefter fick min pappa en tjänst i Bretagne, och även om surfing är mycket mindre utvecklad vad gäller media och infrastruktur, finns det många surfskolor och -klubbar. Trots kylan och det faktum att vi måste använda våtdräkter, var det lätt att fortsätta med surfingen”.

”Surfing i Bretagn är väl lite speciellt, eller? Vad är karaktäristiskt för regionen?
Bretagne är 2 800 kilometer kust, taggig, med den norra kusten mot Engelska kanalen, en västkust mot Atlanten och den södra kusten mot Biscayabukten. Vi befinner oss alltså ganska högt upp i Atlanten vilket också gör att vi har mycket regn. Precis som med fiske och båtliv, är surfingen ganska komplicerad på grund av tidvatten, strömmar och stenar. Den är lika lekfull som den franska kusten som är mycket rak men i Bretagne uppdelade kust har fler utsatta ställen, ställen som blir fulla när vågorna är för stora, eller när vinden inte kommer från rätt riktning, vilket ger lite röriga vågor.

Bretagne är ganska unikt jämfört med resten av Frankrike på så sätt att du där kan surfa nästan hela året om du känner till surfområdena och deras egenskaper: vattennivå, tidvatten, strömmar, vågor och vindriktning. Däremot, ju längre söderut man kommer i Frankrike desto mer ser kusten ut som en vacker motorväg, så fort vinden och villkoren är lite dåliga kan man inte surfa, man får göra något annat. Jag överdriver naturligtvis men lite så är det. I Bretagne, om man inte har något emot att köra några kilometer, kan man alltid hitta en liten våg som är tillräckligt bra att surfa på.”

”Här letar vi varje dag efter vågor…
Ja, så är det… Däremot är bretonska surfares klimatpåverkan ganska stor (leende). Idag är jag exempelvis i Lorient, jag åker till Loquirec som ligger två timmar bort, i morgon ska jag ta bilder på en hemlig plats, sedan åker jag tillbaka till samma ställe … Jag tillbringar mer tid på vägarna än att surfa på vågorna. Däremot, vad gäller kvalitet på vågorna, är det ganska exceptionellt här…”

”Det faktum att du surfar väldigt olika, har det gjort det lättare för dig att anpassa dig när du reser?
Ja, det är sant. Jag tycker inte om att jämföra men Baskien har vågor och klippor, les Landes har ju många områden med mycket sand vilket också hela atlankusten har; I Bretagne har vi också många sandstränder som kallas ”beach break” men det finns också många spetsar och många ”reef-områden” [klippiga områden], många områden är klassiska med vågor som rullar lugnt och som är långa. Vi har också en hel del vågor av typen ”slab”, som är lite svårare, farliga, i närheten av klippor, med mycket låg vattennivå, mycket teknisk vågor. Så när du reser, och du befinner dig på vågor som i närheten av koraller, behöver du inte vara orolig eftersom du redan har surfat vågor intill klippor, så du vet vad som väntar dig. Jag började ju surfa i områden i närheten av klippor och koraller, så när jag kom till Bretagne på tävlingar till exempel, så snart jag surfade i kraftiga vågor med låg vattennivå, kände jag mig bekväma och inte alls rädd.”

”Tillsammans med dina vänner Ewen och Ronan åkte du iväg på mycket speciell resa, ni gjorde en film, Des Îles Usions (Illusionsöarna), en film som är mycket imponerande, kan du berätta mer om det projektet?
Des Îles Usions, är det projekt där tre stadsbor lever i harmoni med ”samhället” och med den komfort som samhället erbjuder. Det är exempelvis lätt att ta bilen för att surfa, gå till bageriet, jag menar att man snabbt hittar något att äta, man sover gott på nätterna så att man är i form dagen efter vid gryningen. Och även om surfing anses vara en cool sport så är den extremt fysisk, och att ha en bra livskvalitet är viktigt så att man kan hålla sig i form och orka med surfingen.

Syftet med Des îles Usions, var att ta reda på om, när vi inte längre befann oss i ”samhället”, kunde känna oss lika bekväma på en öde ö och leva på egen hand samtidigt som vi surfade. Vi startade projektet, vi frågade våra sponsorer om de kunde hjälpa oss (stor tack till dem, de la upp äventyret på deras webbplats) att ta oss till Indonesien, med 120 kg material, solpaneler, harpuner, surfbrädor, etc.

Det tog en månad att hitta en öde ö. Det är mycket svårt att hitta en öde ö och med bra vågor, i allmänhet, är inte den lokala befolkningen så intresserad av vågor, utan de utländska surfarna. Vi hittade en ö med två vågor en från vänster och en från höger, och syftet var att överleva så länge som möjligt. Därav namnet Des Îles Usions, vi ville vi stanna kvar 40 dagar och 40 nätter, vi bad en fiskare som bor två timmar från ön för att köra dit oss. Men efter 23 dagar var vi helt utpumpade.

Och även om vi lyckades ta oss lite tid till att surfa, så tillbringade vi våra dagar med att hämta ved, hålla elden vid liv, gräva ett hål för att hitta vatten och rena det, att kämpa mot vädret, regn och åska, och framför allt att hitta mat och laga till maten, samt även att försöka hålla oss friska.”